Blogg C - När blir journalistik fiktion?

Cigarrer, k-pistar och dyra kostymer. Det är ungefär vad jag tänker på när jag hör ordet "Maffia". Antagligen är jag inte ensam om denna kemtvättaction-illusion, men efter att ha läst "Svensk Maffia - en kartläggning av de kriminella gängen" är min uppfattning dock en annan.

Lasse Wierup och Matti Larsson har skrivit en fakta- och inlevelsefull bok om de kriminella gängen och dess utbredning i Sverige. Genom att blanda fakta med skönlitteratur lyckas de fånga och hålla kvar läsaren. Då nästan varje kapitel inleder med en händelse formulerad i roman-lik stil fångas man upp och övergången till faktapresentationen märks nästan inte. Allt som presenteras är dessutom välformulerat och en del av en röd tråd.

Förarbetet är väl genomfört och den mesta av informationen har de fått från intervjuer (med tidigare och nuvarande medlemmar, poliser, anhöriga, vittnen etc), polisrapporter och artiklar. Huruvida de roman-lika styckena stämmer överens med verkligheten är svårt att veta. Både för oss som läsare och gissningsvis också för författarna. Händelserna i sig har inträffat men det är självklart omöjligt att beskriva känslor och tankar hos andra verkliga människor.

Hela boken är byggd på verkliga händelseförlopp och kan i princip helt liknas vid ett väldigt långt reportage. Eller nja, i själva verket flera reportage. Varje kapitel behandlar nämligen olika kriminella gäng, berättelser och händelser. Men utgör, trots detta, en del av en helhetsbild. 

Det är tänkbart att placera boken i "New Journalism"-facket. New Journalism är journalism som läses likt en roman men är byggd på sanning av rapporterad fakta, för att använda definitionen av Marc Weingarten*. Fördelen med journalistik som denna är att den inte bara är inlevelsefull. Den är också allmänbildande. Nackdelen är att det kan vara svårt att veta vad som faktiskt är sant. Det kan te sig lättare (och nödvändigt) att späda på historien något när den uttrycks i skönlitterär form. Läsaren bör eventuellt vara mer källkritisk än normalt vilket försvåras då texten är inlevelsefull och lätt att relatera till. Det uppstår alltså en slags krock. Man borde vara källkritisk, men det är lätt att glömma bort då man rycks med i historien. 

För att återkoppla till rubriken: när blir journalistisk fiktion? I det här fallet anser jag att hela boken är journalistisk, men i vissa delar uttryckt i litterär form. Så fort författaren hittar på händelser och personer, då handlar det inte längre om journalistik. Då är det fiktion. Är man ute efter att skriva en journalistisk bok i litterär form måste man vara noga med att hela tiden vara konsekvent i hur mycket sanning som ligger bakom texten. Detaljer kan möjligtvis ändras (något), men känslan och intrycket ska stämma överens med sanningen. En roman har inte alls samma krav, då kan man med fördel använda verkliga händelser men behöver då inte vara lika noga med sin beskrivning. 

Något som slår mig så fort jag läst klart boken är hur väl de lyckats måla upp en helhetsbild. Ett så omfattande (och nästan omöjligt) projekt borde ha en del olösta händelser och oklarheter. Men känslan av en saknad pusselbit finns inte. Jag blir imponerad av hur väl genomfört det är.

* journalist och förtfattare till "The Gang That Wouldn't Write Straigt: Wolfe, Thompson, Didon and The New Journalism Revolution"