Blogg D - Elements of journalism

 ”Elemets of journalism” klingar bra. Låter både akademiskt och magiskt. Boken med den titeln är skriven av Bill Kovach & Tom Rosentiel och redogör de tio element journalister bör följa för att bevara journalistiken fri. Journalismens periodiska system, kan man kanske kalla det. Syftet är att hålla journalistiken roll opåverkad som informationskälla för att på så vis gynna demokratin.


Journalisternas tio budord, skulle man kanske också kunna säga.

Elementen växtre fram ur “gammelmedierna” (tidnings-, radio- och tv-journalistiken) och man kan undra hur väl dessa fungerar i dagens teknikklimat. Frågan är särskilt intressnat då man ibland pratar om ett medieskifte i och med de sociala medierna. Nu har vem som helst (i alla fall här i Sverige) möjlighet att yttra sin åsikt och rapportera kring en händelse via sociala medier.

Det första som slår mig är att ju fler som rapporterar om en händelse – desto objektivare blir bilden av den. Många perspektiv skapar en helhetsbild och “neutraliserar” de extrema åsikterna. För att släppa lös min inre ingenjör: Särskilt om det är möjligt att utveckla en algoritm som gör det åt oss. Folk rapporterar om händelsen och sedan beräknas den genomsnittliga uppfattningen via en algoritm. Resultatet får sedan agera som den objektiva uppfattningen.

Något som tas upp i boken är att många av punkterna de facto underlättas i och med de sociala medierna. Kanske speciellt:


“It must provide a forum for public criticism and compromise”

 Hela internet är i princip ett forum för publik kritik (de sociala medierna inkluderade). Pressfriheten gynnas definitivt. Risken är dock att integritetsskyddet missgynnas. Det är idag betydligt lättare att hänga ut andra (vare sig man är journalist eller inte) på grund av de sociala medierna.


Den (sedan länge) klyshiga frågan om fakta på internet är trovärdigt eller inte resulterar oftast I den trötta meningen: Man måste vara källkritisk, särskilt på internet. Det är en aspekt de ofta tar upp i boken. ”Gammelmedierna” kommer att finnas kvar ett bra tag till. Se bara på radion. Många spekulerade i att den skulle försvinna, men den finns fyller fortfarande en funktion och finns alltså kvar. 

Jag tror journalistkåren kommer delas upp i två läger. Ett som går mer åt ett berättande håll, där skrivsättet är en viktig del. Rapporteringen kommer här ske i längre reportage-lika texter, kanske i “new journalism”-stuk.

Den andra delen kommer bestå av ”faktasorterare”. Nyheterna kommer bli kortare och kortare (samt fler och fler). Det måste finnas dukiga personer som sorterar och värderar all fakta. Sociala medier kommer agera som en ny slags tidningsbyrå där ”gammelmedierna” kan hämta information. Kovach och Rosenstiel sätter fingret det när de skriver att:

 ”The role of the press, in this new age is to answere the question ”Where is the good stuff?”"


Det vill säga att istället för att samla fakta kommer journalisterna att sortera, kontrollera och leverera den i ett paket som kan anses som det viktiga och aktuella. 


Journalistiken hänger tätt ihop med demokratin, vilket också tas upp i boken.

“The more democratic the society, the more news and information it tends to have.”

Ofta när en demokrati hotas är det medierna som drabbas först. Censurering och agerande som propagandakanaler för olika politiska partier är en risk. Här är dock de sociala medierna mycket mer slagkraftiga eftersom de till största del består av vanliga medborgare. Opposition och uppror kan göras i ett mycket tidigare skede.

Journalismen kommer troligtvis fortsätta i samma anda, de sociala mediernas framfart till trots. Den kommer kanske bara ta nya skepnader. Människor har en slags inbyggd instinkt att få reda på vad som händer utanför ens egen upplevelsehorisont, en slags instinkt att reflektera om saker vi själva inte drabbas av själva i nuläget. 

Blogg C - När blir journalistik fiktion?

Cigarrer, k-pistar och dyra kostymer. Det är ungefär vad jag tänker på när jag hör ordet "Maffia". Antagligen är jag inte ensam om denna kemtvättaction-illusion, men efter att ha läst "Svensk Maffia - en kartläggning av de kriminella gängen" är min uppfattning dock en annan.

Lasse Wierup och Matti Larsson har skrivit en fakta- och inlevelsefull bok om de kriminella gängen och dess utbredning i Sverige. Genom att blanda fakta med skönlitteratur lyckas de fånga och hålla kvar läsaren. Då nästan varje kapitel inleder med en händelse formulerad i roman-lik stil fångas man upp och övergången till faktapresentationen märks nästan inte. Allt som presenteras är dessutom välformulerat och en del av en röd tråd.

Förarbetet är väl genomfört och den mesta av informationen har de fått från intervjuer (med tidigare och nuvarande medlemmar, poliser, anhöriga, vittnen etc), polisrapporter och artiklar. Huruvida de roman-lika styckena stämmer överens med verkligheten är svårt att veta. Både för oss som läsare och gissningsvis också för författarna. Händelserna i sig har inträffat men det är självklart omöjligt att beskriva känslor och tankar hos andra verkliga människor.

Hela boken är byggd på verkliga händelseförlopp och kan i princip helt liknas vid ett väldigt långt reportage. Eller nja, i själva verket flera reportage. Varje kapitel behandlar nämligen olika kriminella gäng, berättelser och händelser. Men utgör, trots detta, en del av en helhetsbild. 

Det är tänkbart att placera boken i "New Journalism"-facket. New Journalism är journalism som läses likt en roman men är byggd på sanning av rapporterad fakta, för att använda definitionen av Marc Weingarten*. Fördelen med journalistik som denna är att den inte bara är inlevelsefull. Den är också allmänbildande. Nackdelen är att det kan vara svårt att veta vad som faktiskt är sant. Det kan te sig lättare (och nödvändigt) att späda på historien något när den uttrycks i skönlitterär form. Läsaren bör eventuellt vara mer källkritisk än normalt vilket försvåras då texten är inlevelsefull och lätt att relatera till. Det uppstår alltså en slags krock. Man borde vara källkritisk, men det är lätt att glömma bort då man rycks med i historien. 

För att återkoppla till rubriken: när blir journalistisk fiktion? I det här fallet anser jag att hela boken är journalistisk, men i vissa delar uttryckt i litterär form. Så fort författaren hittar på händelser och personer, då handlar det inte längre om journalistik. Då är det fiktion. Är man ute efter att skriva en journalistisk bok i litterär form måste man vara noga med att hela tiden vara konsekvent i hur mycket sanning som ligger bakom texten. Detaljer kan möjligtvis ändras (något), men känslan och intrycket ska stämma överens med sanningen. En roman har inte alls samma krav, då kan man med fördel använda verkliga händelser men behöver då inte vara lika noga med sin beskrivning. 

Något som slår mig så fort jag läst klart boken är hur väl de lyckats måla upp en helhetsbild. Ett så omfattande (och nästan omöjligt) projekt borde ha en del olösta händelser och oklarheter. Men känslan av en saknad pusselbit finns inte. Jag blir imponerad av hur väl genomfört det är.

* journalist och förtfattare till "The Gang That Wouldn't Write Straigt: Wolfe, Thompson, Didon and The New Journalism Revolution"