Blogg D - Elements of journalism

 ”Elemets of journalism” klingar bra. Låter både akademiskt och magiskt. Boken med den titeln är skriven av Bill Kovach & Tom Rosentiel och redogör de tio element journalister bör följa för att bevara journalistiken fri. Journalismens periodiska system, kan man kanske kalla det. Syftet är att hålla journalistiken roll opåverkad som informationskälla för att på så vis gynna demokratin.


Journalisternas tio budord, skulle man kanske också kunna säga.

Elementen växtre fram ur “gammelmedierna” (tidnings-, radio- och tv-journalistiken) och man kan undra hur väl dessa fungerar i dagens teknikklimat. Frågan är särskilt intressnat då man ibland pratar om ett medieskifte i och med de sociala medierna. Nu har vem som helst (i alla fall här i Sverige) möjlighet att yttra sin åsikt och rapportera kring en händelse via sociala medier.

Det första som slår mig är att ju fler som rapporterar om en händelse – desto objektivare blir bilden av den. Många perspektiv skapar en helhetsbild och “neutraliserar” de extrema åsikterna. För att släppa lös min inre ingenjör: Särskilt om det är möjligt att utveckla en algoritm som gör det åt oss. Folk rapporterar om händelsen och sedan beräknas den genomsnittliga uppfattningen via en algoritm. Resultatet får sedan agera som den objektiva uppfattningen.

Något som tas upp i boken är att många av punkterna de facto underlättas i och med de sociala medierna. Kanske speciellt:


“It must provide a forum for public criticism and compromise”

 Hela internet är i princip ett forum för publik kritik (de sociala medierna inkluderade). Pressfriheten gynnas definitivt. Risken är dock att integritetsskyddet missgynnas. Det är idag betydligt lättare att hänga ut andra (vare sig man är journalist eller inte) på grund av de sociala medierna.


Den (sedan länge) klyshiga frågan om fakta på internet är trovärdigt eller inte resulterar oftast I den trötta meningen: Man måste vara källkritisk, särskilt på internet. Det är en aspekt de ofta tar upp i boken. ”Gammelmedierna” kommer att finnas kvar ett bra tag till. Se bara på radion. Många spekulerade i att den skulle försvinna, men den finns fyller fortfarande en funktion och finns alltså kvar. 

Jag tror journalistkåren kommer delas upp i två läger. Ett som går mer åt ett berättande håll, där skrivsättet är en viktig del. Rapporteringen kommer här ske i längre reportage-lika texter, kanske i “new journalism”-stuk.

Den andra delen kommer bestå av ”faktasorterare”. Nyheterna kommer bli kortare och kortare (samt fler och fler). Det måste finnas dukiga personer som sorterar och värderar all fakta. Sociala medier kommer agera som en ny slags tidningsbyrå där ”gammelmedierna” kan hämta information. Kovach och Rosenstiel sätter fingret det när de skriver att:

 ”The role of the press, in this new age is to answere the question ”Where is the good stuff?”"


Det vill säga att istället för att samla fakta kommer journalisterna att sortera, kontrollera och leverera den i ett paket som kan anses som det viktiga och aktuella. 


Journalistiken hänger tätt ihop med demokratin, vilket också tas upp i boken.

“The more democratic the society, the more news and information it tends to have.”

Ofta när en demokrati hotas är det medierna som drabbas först. Censurering och agerande som propagandakanaler för olika politiska partier är en risk. Här är dock de sociala medierna mycket mer slagkraftiga eftersom de till största del består av vanliga medborgare. Opposition och uppror kan göras i ett mycket tidigare skede.

Journalismen kommer troligtvis fortsätta i samma anda, de sociala mediernas framfart till trots. Den kommer kanske bara ta nya skepnader. Människor har en slags inbyggd instinkt att få reda på vad som händer utanför ens egen upplevelsehorisont, en slags instinkt att reflektera om saker vi själva inte drabbas av själva i nuläget. 

Blogg C - När blir journalistik fiktion?

Cigarrer, k-pistar och dyra kostymer. Det är ungefär vad jag tänker på när jag hör ordet "Maffia". Antagligen är jag inte ensam om denna kemtvättaction-illusion, men efter att ha läst "Svensk Maffia - en kartläggning av de kriminella gängen" är min uppfattning dock en annan.

Lasse Wierup och Matti Larsson har skrivit en fakta- och inlevelsefull bok om de kriminella gängen och dess utbredning i Sverige. Genom att blanda fakta med skönlitteratur lyckas de fånga och hålla kvar läsaren. Då nästan varje kapitel inleder med en händelse formulerad i roman-lik stil fångas man upp och övergången till faktapresentationen märks nästan inte. Allt som presenteras är dessutom välformulerat och en del av en röd tråd.

Förarbetet är väl genomfört och den mesta av informationen har de fått från intervjuer (med tidigare och nuvarande medlemmar, poliser, anhöriga, vittnen etc), polisrapporter och artiklar. Huruvida de roman-lika styckena stämmer överens med verkligheten är svårt att veta. Både för oss som läsare och gissningsvis också för författarna. Händelserna i sig har inträffat men det är självklart omöjligt att beskriva känslor och tankar hos andra verkliga människor.

Hela boken är byggd på verkliga händelseförlopp och kan i princip helt liknas vid ett väldigt långt reportage. Eller nja, i själva verket flera reportage. Varje kapitel behandlar nämligen olika kriminella gäng, berättelser och händelser. Men utgör, trots detta, en del av en helhetsbild. 

Det är tänkbart att placera boken i "New Journalism"-facket. New Journalism är journalism som läses likt en roman men är byggd på sanning av rapporterad fakta, för att använda definitionen av Marc Weingarten*. Fördelen med journalistik som denna är att den inte bara är inlevelsefull. Den är också allmänbildande. Nackdelen är att det kan vara svårt att veta vad som faktiskt är sant. Det kan te sig lättare (och nödvändigt) att späda på historien något när den uttrycks i skönlitterär form. Läsaren bör eventuellt vara mer källkritisk än normalt vilket försvåras då texten är inlevelsefull och lätt att relatera till. Det uppstår alltså en slags krock. Man borde vara källkritisk, men det är lätt att glömma bort då man rycks med i historien. 

För att återkoppla till rubriken: när blir journalistisk fiktion? I det här fallet anser jag att hela boken är journalistisk, men i vissa delar uttryckt i litterär form. Så fort författaren hittar på händelser och personer, då handlar det inte längre om journalistik. Då är det fiktion. Är man ute efter att skriva en journalistisk bok i litterär form måste man vara noga med att hela tiden vara konsekvent i hur mycket sanning som ligger bakom texten. Detaljer kan möjligtvis ändras (något), men känslan och intrycket ska stämma överens med sanningen. En roman har inte alls samma krav, då kan man med fördel använda verkliga händelser men behöver då inte vara lika noga med sin beskrivning. 

Något som slår mig så fort jag läst klart boken är hur väl de lyckats måla upp en helhetsbild. Ett så omfattande (och nästan omöjligt) projekt borde ha en del olösta händelser och oklarheter. Men känslan av en saknad pusselbit finns inte. Jag blir imponerad av hur väl genomfört det är.

* journalist och förtfattare till "The Gang That Wouldn't Write Straigt: Wolfe, Thompson, Didon and The New Journalism Revolution"

Blogg B: Pressetik

Det är inte lätt att vara nyhetsförmedlare i en värld där allt är relativt och inget är objektivt. Vi har bara oss själva att utgå ifrån. Ett brott, en olycka eller en annan händelse har lika många perspektiv som inblandade personer. Praktiskt nog har de flesta av oss sunt ett förnuft och ett samvete. Därför vet vi oftast intuitivt vad som är rätt och vad som är fel.

Medierna har stor frihet tack vare tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. För att komplettera dessa finns några pressetiska regler som ligger utanför grundlagen men som ändå bör följas. De hittas i "Ur Spelregler för press, radio och TV" utgiven av Pressens Samarbetsnämnd och innebär bland annat att man bör ge korrekta nyheter, vara försiktig vid namnpublicering och respektera den personliga integriteten.

Ibland är det dock svårt att avgöra vad som ska berättas. Är det rätt att hänga ut en misstänkt mördare med namn och bakgrund?

Strax innan jul 2008 blev en homosexuell man mördad. En av de två misstänkta drev en blogg med extrema åsikter kring religion och moral. Svåra publicistiska överväganden uppstod. Tidningen QX var först ut med att spekulera om ett eventuellt hatmord. Aftonbladet valde att citera delar av bloggen rakt av till skillnad mot Sydsvenskan som inte skrev något om bloggen alls.

Så hur viktigt var det att publicera informationen kring bloggen?

Inte särskilt viktigt. Inläggen publicerades främst för att sälja lösnummer. I det här fallet känner jag att bakgrunden kring den misstänkte endast väcker eller bekräftar fördomar. Folk "vill" få sina fördomar bekräftade vilket är en viktig poäng att tänka på innan publikation. Ingen vill ju sprida fördomar eller skapa ilska.

Här var det dessutom lätt att (med en enkel googling) få den misstänktas identitet vilket gav människor möjligheten att ta lagen i egna händer. Några tidningar var verkligen på gränsen att bryta mot en av de pressetiska reglerna, nämligen:
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Jag hade valt att inte publicera uppgifter om varken den misstänktes bakgrund eller offrets sexuella läggning. Tills dess att det var bevisat att det rörde sig om ett hatmord, det vill säga. Generellt känner jag att det är opassande att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet just på grund av ilska och fördomar.

Ett annat svårt publiceringsövervägande kan uppstå när kända människor hängs ut i medierna. Är det verkligen berättigat för att de är offentliga personer? Och av vilken anledning? Ofta handlar det om att sälja lösnummer (om det såklart inte handlar om politiker då det är viktigt att de lever som de lär). Skandaler säljer, och det är ingen skandal om man inte vet vem det handlar om.

I artikeln "Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare" läste jag något som fick mig att tänka till för ett ögonblick.
"Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar" vilket är något Stig Hadenius sa till SvD.se. Där bytte han perspektiv och satte verkligen fingret på något, men tyvärr är det en återvändsgränd. I alla fall när det handlar om extrema fall som till exempel att namnge misstänkta i medierna. Det är svårt att spekulera kring om ett brott skulle kunna stoppas om man hade tagit ett annat beslut. Det är enklare att diskutera tydliga konsekvenser som kan uppstå när det sker en faktiskt publikation.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Att fiska två nyheter ur nyhestfloden är relativt svårt då det finns så mycket att välja på. Jag valde därför en enskild ström och satte mig för att lyssna på klockan 12-ekot i P4.

Ekot bjöd på sex nyheter varav tre presenterades med rubriker innan själva sändningen började. De tre presenterade nyheterna anses antagligen som viktigast. I ”En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner” skriver Bengt Johansson:

” För att en händelse ska kunna bli en nyhet måste den till att börja medbedömas utifrån om den kan intressera publiken eller om man anser att människor bör få ta del av den”

De tre presenterade nyheterna anses alltså uppfylla dessa krav bäst av nyheterna som rapporterades under sändningen. Den i särklass största nyheten handlade om det ”storgräl i regeringen” som bröt ut när regeringens utrikesdeklaration presenterades. Tvisterna uppstod för att det inte sägs något om ett svenskt erkännande av Palestina som stat i deklarationen.

Varför just den här nyheten fick mest sändningstid (nästan halva sändningen) kan bero på att det fanns mycket insamlat material. Detta är något Bengt Johansson också tar upp i sin studie: Finns mycket varierande och unikt material blir nyheten värdefullare. Under inslaget fanns inspelningar från regeringens presentation samt kommentarer från Ekots utrikespolitiska kommentator som var på plats i riksdagen.

Efter nyheten om utrikesdeklarationen följde två korta rapporter. Först en om att Syriens president utlyser en folkomröstning om ny konstitution. Sedan en om att Berlusconi riskerar fem års fängelse för att ha mutat en advokat. Personligen känner jag en stor diskrepans mellan nyheterna och skulle antagligen göra en större rapportering kring utlysandet av en folkomröstning i Syrien. Varför sändningen inte gjorde det kan ha att göra med brist på material och säkra nyhetskällor.

Nästa nyhet uppfyller båda kriterier väl men kan kännas lite förlegad. Den handlade om att massvaccineringen mot svininfluensan räddade minst 50 liv. Detta aktualiseras dock genom att en ny beräkning visar att vaccinationen var effektivare än man tidigare trott. I ”en studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner” står det att det går att aktualisera en gammal nyhet med en ny vinkel eller att nyheten presenteras på ett annat sätt. Detta är alltså vad som sker här. Dessutom spelas det upp inslag från ett telefonsamtal med en stadsepidemiolog vilket gör nyhet ännu mer innehållsrik. Den här nyheten presenterades också i början av hela Ekot.

Den sista stora nyheten handlar om krisen i Grekland. VD:n Franz Fehrenbach på företaget Bosch hade i en intervju för tidskriften management magazine sagt att Grekland var ”för stor belastning för Europas solidaridetsgemenskap” och att ”om inte Grekland frivilligt lämnar EU och Euro:n så måste reglerna skrivas om och landet uteslutas”.

Finanskrisen i allmänhet, men den i Grekland i synnerhet, hörs och syns överallt. Jag får intrycket att Ferenbach åsikt väger tungt då sändningen väljer att rubricera händelsen med ”Tyska företag vill utesluta Grekland ur Euro-samarbetet”. Alltså "företag" i plural, när det i själva verket är en enskild mans yttrande. Eftersom krisen i Grekland (och Tysklands inblandning i den) intresserar många blir ett citat som detta större än vad det kanske egentligen är.

Rapporteringen uppger dessutom att det inofficiellt beräknat skulle kosta tyska skattebetalare mellan 25 och 100 miljarder Euro om Grekland går i konkurs. Ordet ”inofficiellt” gör mig lite konfunderad då rapporten inte ger någon ordentlig källa. Nyheten fortsätter därefter med att förbundskansler Angela Merkels talesperson sagt att Tysklands regering inte gjort några beräkningar och inte vill spekulera i hur mycket det skulle kosta. Rapporteringen avslutas med att ”flera länder inte vill ha kvar Grekland i EU-samarbetet och att det nu är Greklands sak att övertyga de om att de ska vara kvar”, vilket är något Greklands finansminister har sagt.

Hela Eko-sändningen avslutas kort med att rapportera om lavinrisker i Åre-fjällen. Den här nyheten känns mest konkret och tydlig, antagligen för att det är ren och skär rapportering utan utrymme för missförstånd och spekulering.

Min slutsats efter att ha läst "En studie av nyhetsvärdering" kombinerat med boken "En grundbok i journalistik" av Björn Häger och ha lyssnat uppmärksamt på det här Ekot är att nyheter inte väljs av en slump. Det kan ibland verka slumpartat men vad som rapporteras till oss via media har genomgått många bedömningar på vägen.
Vi vill läsa om det som drabbar oss personligen, just nu. Detta har nyhetsförmedlaren i åtanke.

Referenser:
Johansson, Bengt. Vid nyhetsdesken “En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner”. Studier i Politisk Kommunikation nr 19, 2008.
Ekot i P4 den 15/2 2011 klockan 12:00

Övriga källor:
Häger, Björn. Reporter "En grundbok i journalistik". Norstedts, 2009.